Visste inte.

Han drog handen fram och tillbaka på DJ-skivan.
Han hade visserligen frågat innan om det gick bra att han spelade lite, men inte visste jag då att det skulle låta så illa.

Glöm inte.

Allt kommer bli så bra. Det kanske inte är bra. Det kanske inte känns bra. Men allt kommer bli bra.

Det måste det.

Det är det enda man har ibland.

Hoppet. Ett ankare som håller en kvar.

Gå inte ner dig. Var stark. För allt kommer bli bra.

Och när det blir det. Glöm inte att det inte alltid var bra. Bli inte högmodig. Var ödmjuk för livet.

Glöm inte att visa att allt kan bli bra. Även det mörkaste kan efter en tid bli ljust. Det kyligaste kan bli varmt. Och den som är mest ledsen kan få skratta från hjärtat.

Matkoma.

Ibland när jag åker buss genom stan, och ser världen utanför, då börjar jag tänka på alla restauranger jag aldrig varit på. Det är en hisnande tanke. För det är fler än vad jag kan hantera. Även om jag skulle göra en plan, gå från restaurang till restaurang skulle jag ändå säkert glömma någon. Eller ännu värre; vara omedveten om att den finns. Tänk alla restauranger som finns men inte syns. Typ VIP-restauranger.

Och tänk all mat på menyerna då. Hur många gånger behöver man gå på varje restaurang för att få äta av all mat på alla restauranger? Och tänk alla restauranger som har olika menyer beroende på tillgång. Jag har förmodligen missat mitt livs bästa måltid. Jag vill inte tänka på det.

När jag ätit något smaklöst och borde gått till restaurangen bredvid istället.
När jag inte tagit det jag varit sugen på och blivit besviken.
När jag har spenderat pengar på torrt kött.

Jag vill inte tänka på det.

What must it be like not to be crippled by fear and self-loathing?

Chandler. Ni vet. Han skämtar ju hela tiden. Ganska kul ibland men oftast bara ”måste du skämta om allt”. Jag har alltid tänkt att jag är en blandning av Rachel, Joey och Phoebe. Men med tiden, som inte alltid läker alla sår utan ibland infekterar dem, har jag blivit gubbe. Jag har blivit en blandning av Chandler och Ross.

Ross. Ni vet. Han förstår inte alltid skämt. Ibland klarar han sig men oftast bara ”måste du ta allt så seriöst, jag skämtade”.

Jag vet. Två motsatser i samma person. Kanske borde go Monica all over the place så att det blir rent.

Eller. Hon styr och ställer för mycket. Och vill alltid vinna allt.

Ni vet. Jag vet inte. Svårt att bestämma vem man ska vara. Kanske borde vara mig själv. Fast utan alla skämt. Bara roliga skämt. Hmm, måste tänka ut lite roliga skämt.

Crap, nu blev jag Ross.

Take this waltz

Du vet när man möter någon på gatan och båda går på samma sida, så för att inte krocka flyttar man sig lite mer åt vänster men den man möter gör likadant, så då går man lite mer åt höger men den man möter går också åt höger, så då blir det awkward.

Det här hände idag.

Mellan en man och en duva.

Intense.

Jag skulle slänga glas idag. Brukar inte göra det så det här var ganska stort.

Men när jag kommer fram till återvinningsstationen står den stora sopbilen där och tömmer behållarna. Jag fick lite panik. Hur brukar man hantera en sådan här situation?

Går man fram och ber dem kasta ens glas också? Eller kastar man in glaset själv, i sopbilen alltså? Eller kastar man in det i behållaren när den är tömd och tom står på sin plats?

Det blev för många frågor och för få erfarenheter och svar. Jag gick in på gatan bredvid. Ställde mig och fipplade med mobilen. Bara ingen såg att jag stod där med en stor kasse glas, då skulle de säkert förstå att jag inte vågade.

När det lät som att bilen hade åkt smög jag mig fram. Tur att jag hade barnvagnen med mig (med tillhörande son) då kunde ju alla som kollade på och undrade varför jag inte hade gått fram och kastat mitt glas tro att det var för att mitt barn behövde mat/bytas på/tröstas/sova.

Det gick bra tillslut i alla fall, att slänga glas idag. Jag brukar ju inte göra det. Och det här var ju ganska stort.

Det handlar om dig.

Han har alltid haft intressen som ändras lite då och då.

I början när vi var ihop förstod jag inte att intresset snart skulle gå över och tas över av ett annat intresse, utan jag suportade han till 100%. Då var det att mixa låtar, dj:a. Efter det var det foto (köpte små kamerer i varenda butik när vi var i Singapore). Sedan skulle han bygga egna datorer. Nu i somras och höstas var det fiske, köpte drag varje dag och hade alltid en fiskebutik runt hörnet (hade googlat innan) när vi for runt i Norrland i somras (han tipsade alltid vart vi kunde åka, förstod senare varför).

Men nu är det värst av allt. Hans nya intresse, någon månad tillbaka är KORTTRICK. Ja, korttrick. Han har köpt fem nya kortlekar. Alla unika i sitt sammanhang, tydligen. Nu, i skrivande stund, sitter han uppe vid köksbordet och kollar på you tube tutorials för att lära sig nya trick.

Imorgon kommer han köra dem på mig och jag kommer att få utvärdera hur smidigt han gjorde dem osv. Han sitter och grejar med en kortlek varje ledig stund han har. Han har lärt sig att snurra korten på ett proffsigt sätt. Istället för att prata med sin son snurrar han kortleken framför honom.

Och sonen supportar intresset med ett smile och ibland ett skratt. För han är lika ovetandes som jag en gång var om att det intresset snart kommer vara ombytt till ett annat. Lika viktigt. Lika hängivet. /en som äntligen har fått lätta på sitt hjärta

FACK

Är vi svåra att förstå sig på? Jag förstår det. Vi förstår inte ens på oss själva.

Det finns inga självklara fack alltid. Att sortera in folk i alltså. Vissa människor hoppar från fack till fack. Kanske är vi mitt i ett hopp när ni nu försöker förstå er på oss.

Jag vill också sortera in folk i fack. Jag blir tokig när jag inte hittar något fack som passar.

Men ibland blir jag istället facinerad. ”Han är som ingen jag någonsin träffat”. Ja, det var så jag kände när jag träffade dig. Kanske passade du in i det facket som är mitt hjärta. Kanske därför tog jag emot dig. Kanske finns det ett fack för oss också. Ett fack för alla ovanliga människor.

Eller kanske är det facket för alla de vanliga människorna. De som försöker sortera in människor i fack när det egentligen inte ens behövs.

Alla är vi människor. Helt vanliga människor. Vissa kan va svåra att förstå sig på.

Jag förstår det.

Biografi.

Den lilla byn på den lilla ön i den lilla staden. I det lilla landet. Det var där jag växte upp. Liten i litet.

Men jag flyttade till stort och blev stor.

Det är inget fel med att vara liten till åldern eller som ett barn i sinnet  men att se sig själv som en liten fis utan betydelse, att tro att ens egentligen små problem är som stora berg, att inte se vad man kan bli. Att se litet.

Att bo i litet eller litet går först när man ser det stora perspektivet.

När man inser att liten inte är svag, att liten kan vara stor och att stor kan vara liten. Att storleken inte har betydelse. Utan det är vad man gör med det lilla som betyder något. Jag har svårt att se hur jag skulle insett det om jag hade bott kvar litet. Därför flyttade jag till stort. För att se stort.

Inte alltid vara stor men att veta att det jag är en del av är större än mig. Därför är jag utav betydelse.

Mitt namn är Rebecka Brittsjö. Men alla kallar mig Rebecka

 

.IMG_2210