Reshets

Att ta sig från en plats till en annan. Ibland inte ens långt. Ingen charter eller flygresa till Amerika. Ibland bara buss och tunnelbana till Gullmars. Ibland bara buss till stan.
Men värst var det i förrgår när jag skulle ta mig från Storvreta till Stockholm. Jag förstod inte hur det skulle gå till. Hur skulle jag kunna ta mig från Storvreta till Stockholm, det kunde jag inte räkna ut med mina känslor men mitt huvud visste mycket väl att det som stod som resväg på SJs hemsida faktiskt var resvägen och där med svaret på hur det skulle gå till; först bil, sedan upptåget och sist pendeln.
Men det stod ju aldrig hur jag skulle gå från bilen till perrongen, hur jag skulle få mig själv och barnvagn på tåget. Komma av tåget. Komma på pendeln. Och vad som skulle hända under resans gång.
Att vara ute på hal is. Ingenmansland.
Ett svart hål.
Det kändes töntigt när jag bad dig om hjälp. Åka till Uppsala bara för att hjälpa mig åka tåg.
”Du har ju gjort det förrut, det kommer gå jättebra!”.
Fast det kändes inte som förrut. Och hade jag bara haft mindre packning hade jag övervägt att gå. Till Stockholm. Även fast det inte går. Så hade jag övervägt det.
Det gick ju bra, som det alltid gör, finns inte mycket som kan gå fel. I alla fall inte när lille han är med.
Innan han fanns gick det alltid fel. Hoppade på fel tåg, missade rätt tåg för att jag inte hoppade på. Fel vagn. Fel plats. Som att jag försatte mig i dessa situationer av ren hets.
En sådan hets.
Att resa.
Inte ens långt. Ingenmansland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *