What must it be like not to be crippled by fear and self-loathing?

Chandler. Ni vet. Han skämtar ju hela tiden. Ganska kul ibland men oftast bara ”måste du skämta om allt”. Jag har alltid tänkt att jag är en blandning av Rachel, Joey och Phoebe. Men med tiden, som inte alltid läker alla sår utan ibland infekterar dem, har jag blivit gubbe. Jag har blivit en blandning av Chandler och Ross.

Ross. Ni vet. Han förstår inte alltid skämt. Ibland klarar han sig men oftast bara ”måste du ta allt så seriöst, jag skämtade”.

Jag vet. Två motsatser i samma person. Kanske borde go Monica all over the place så att det blir rent.

Eller. Hon styr och ställer för mycket. Och vill alltid vinna allt.

Ni vet. Jag vet inte. Svårt att bestämma vem man ska vara. Kanske borde vara mig själv. Fast utan alla skämt. Bara roliga skämt. Hmm, måste tänka ut lite roliga skämt.

Crap, nu blev jag Ross.

Intense.

Jag skulle slänga glas idag. Brukar inte göra det så det här var ganska stort.

Men när jag kommer fram till återvinningsstationen står den stora sopbilen där och tömmer behållarna. Jag fick lite panik. Hur brukar man hantera en sådan här situation?

Går man fram och ber dem kasta ens glas också? Eller kastar man in glaset själv, i sopbilen alltså? Eller kastar man in det i behållaren när den är tömd och tom står på sin plats?

Det blev för många frågor och för få erfarenheter och svar. Jag gick in på gatan bredvid. Ställde mig och fipplade med mobilen. Bara ingen såg att jag stod där med en stor kasse glas, då skulle de säkert förstå att jag inte vågade.

När det lät som att bilen hade åkt smög jag mig fram. Tur att jag hade barnvagnen med mig (med tillhörande son) då kunde ju alla som kollade på och undrade varför jag inte hade gått fram och kastat mitt glas tro att det var för att mitt barn behövde mat/bytas på/tröstas/sova.

Det gick bra tillslut i alla fall, att slänga glas idag. Jag brukar ju inte göra det. Och det här var ju ganska stort.

Det handlar om dig.

Han har alltid haft intressen som ändras lite då och då.

I början när vi var ihop förstod jag inte att intresset snart skulle gå över och tas över av ett annat intresse, utan jag suportade han till 100%. Då var det att mixa låtar, dj:a. Efter det var det foto (köpte små kamerer i varenda butik när vi var i Singapore). Sedan skulle han bygga egna datorer. Nu i somras och höstas var det fiske, köpte drag varje dag och hade alltid en fiskebutik runt hörnet (hade googlat innan) när vi for runt i Norrland i somras (han tipsade alltid vart vi kunde åka, förstod senare varför).

Men nu är det värst av allt. Hans nya intresse, någon månad tillbaka är KORTTRICK. Ja, korttrick. Han har köpt fem nya kortlekar. Alla unika i sitt sammanhang, tydligen. Nu, i skrivande stund, sitter han uppe vid köksbordet och kollar på you tube tutorials för att lära sig nya trick.

Imorgon kommer han köra dem på mig och jag kommer att få utvärdera hur smidigt han gjorde dem osv. Han sitter och grejar med en kortlek varje ledig stund han har. Han har lärt sig att snurra korten på ett proffsigt sätt. Istället för att prata med sin son snurrar han kortleken framför honom.

Och sonen supportar intresset med ett smile och ibland ett skratt. För han är lika ovetandes som jag en gång var om att det intresset snart kommer vara ombytt till ett annat. Lika viktigt. Lika hängivet. /en som äntligen har fått lätta på sitt hjärta

Balans.

Den där dagen när man väljer att inte göra som man brukar. Ordningen får underordna sig myset. Man tycker att det är en bra idé, det har ju varit som det har varit ett bra tag nu. Det borde ju fortsätta va som det har varit ett bra tag till.

Men så vaknar man till splattret. Mattan som hängde så fint på tork, kuddarna på bänken, duken på bordet, den lilla poolen-dränkta. Skorna. Värmeljusen flyter. Kaffet i koppen ser ut som te. Boken.

Den där dagen när man bestämmer sig för att alltid göra som man alltid har gjort. Myset får alltid underordna sig ordningen. Allt får alltid underordna sig ordningen. Man tycker att det är en bra idé.

Livet.

Tråkigt.