Snigel.

Efter att ha varit i en snäcka ett tag, blivit snäckan, är det skönt att vara snigeln igen. Snigeln är inte snabb men den rör sig.
Det gör inte snäckan. Den är alldeles stilla. Den är stängd. Som en död.
Men snigeln är fullt levande.
Lämnar spår efter sig.
Det är skönt att vara snigeln igen.

Bath -09

Här kan jag vila min själ.
Men den vill inte vila som jag vill att den ska vila.
Jag blir upprörd. Min själ gör revolt mot mitt liv.
Kanske minnena av resan ger mer vila än själva resan.
Horisontella vyer, stenbyggnader, grönska, pelargoner i alla dess färger.
Dalar. Berg.
Den lilla ån. Vattnet porlade när vi gick där på stigen i skogen.
Men du blev upprörd.
Jag med.
Det är som att själen måste ut med allt fult för att få plats för det fina, det underbara.

Varför saknas det alltid två timmar på kvällen.

Det här med att inte känna sig uppe även fast man står upp.
Att inte känna sig fri även fast man andas.
Att tro att bara för att man inte producerar något i varje andetag så är man oproduktiv.
Och även om ”att göra listan” börjar bli fylld med strukna punkter så känns det ändå som att man inte har gjort allt.
Inte kanske strävan.
Men ändå någon slags rädsla av att man inte hinner med allt.
Vad som nu mer ska hinnas med?

Läs, lär och fyll igen hålen.

Så tittade jag i bokhyllan och där fann jag det. Jag hade tjatat länge om det, längtat efter det men inte letat. Inte direkt. Bara trott att det inte skulle finnas där för mig. Men det gjorde det. Inom räckhåll. Dessutom. 499:- kostade ena. Den andra hade ingen prislapp men den var tjock och blytung. All kunskap jag längtade efter. Emellan all utfyllnad fann jag kunskap.

Reshets

Att ta sig från en plats till en annan. Ibland inte ens långt. Ingen charter eller flygresa till Amerika. Ibland bara buss och tunnelbana till Gullmars. Ibland bara buss till stan.
Men värst var det i förrgår när jag skulle ta mig från Storvreta till Stockholm. Jag förstod inte hur det skulle gå till. Hur skulle jag kunna ta mig från Storvreta till Stockholm, det kunde jag inte räkna ut med mina känslor men mitt huvud visste mycket väl att det som stod som resväg på SJs hemsida faktiskt var resvägen och där med svaret på hur det skulle gå till; först bil, sedan upptåget och sist pendeln.
Men det stod ju aldrig hur jag skulle gå från bilen till perrongen, hur jag skulle få mig själv och barnvagn på tåget. Komma av tåget. Komma på pendeln. Och vad som skulle hända under resans gång.
Att vara ute på hal is. Ingenmansland.
Ett svart hål.
Det kändes töntigt när jag bad dig om hjälp. Åka till Uppsala bara för att hjälpa mig åka tåg.
”Du har ju gjort det förrut, det kommer gå jättebra!”.
Fast det kändes inte som förrut. Och hade jag bara haft mindre packning hade jag övervägt att gå. Till Stockholm. Även fast det inte går. Så hade jag övervägt det.
Det gick ju bra, som det alltid gör, finns inte mycket som kan gå fel. I alla fall inte när lille han är med.
Innan han fanns gick det alltid fel. Hoppade på fel tåg, missade rätt tåg för att jag inte hoppade på. Fel vagn. Fel plats. Som att jag försatte mig i dessa situationer av ren hets.
En sådan hets.
Att resa.
Inte ens långt. Ingenmansland.

Det är inte förens man är ren på insidan som man kan prata om en fin osminkad sanning.

Jag använde produkter, som hjälpte andra, men de hjälpte inte mig insåg jag för en vecka sedan. Jag använde dem i säkert två år. Men nu har jag bytt ut dem mot nya produkter. Produkter anpassade till min hy, som ska lösa mitt problem och vara skonsamma mot min hudtyp. Först kommer huden där aknen sitter få ett utbrott av, kanske, ännu mer akne, det kommer i alla fall visas vad som finns under ytan. Efter en tid av regelbunden rengöring kommer allt som varit under ytan ha kommit upp över ytan, synas på hyn. Ingen vacker syn men insidan ren. Efter ännu en tid kommer aknen sakta men säkert försvinna från hyn, och huden kommer både att se ren ut och vara ren.

Det är precis som med livet i stort, först blir man ren på insidan, sen på utsidan. Ibland finns mirakelkurer, men oftast är det avsättande av tid och regelbunden övning som ger resultat.

Visst, jag kan sminka över acnen med concealer. Förmodligen kommer man ana något på kinderna men det kommer inte skrika ”acne!”. Det är det jag brukar göra också. Det är inte så smickrande med acne. Och för andras trevnad så vill jag ändå se städad ut.

Precis som livet. Inte skrika ut alla problem till alla. Men säga sanningen till sig själv. Och be om hjälp. Jag bad om hjälp. Jag hade aldrig vetat vilka av all produkter som skulle hjälpa mig bäst. Men jag fick hjälp.

Och nu, om någon vill ha min hjälp kan jag hjälpa genom att berätta om mina erfarenheter. Jag skulle kunna proklamera att acne är ett stort problem, och kanske skulle någon stackare komma krypande och vilja att jag kom med lösningen. Men. Jag tror på att hyn får tala för sig själv. Den får säga; här är det någon som har gjort ett jobb värt att kolla upp. Jag kan vara en förebild genom att andra ser mig som det. Inte genom att jag tar mig rollen.

Att skrika är aldrig svaret. Att tvinga människor att göra val man inte är redo för. Man kan aldrig ändra någon, då är det lätt att man förlorar sig själv.

Det man kan göra är att bana vägen. Och se allt i ett större perspektiv. Peka på det stora. Och uppmuntra det lilla. Tacka för allt. Och för alla. Vara ärlig, främst mot sig själv. Och ibland också låta grodorna hoppa fram. För det man säger är det som finns i hjärtat. Och är det man säger något man skäms över vet man på en gång att hjärtat inte är fyllt med det man vill.

Skydda sedan hjärtat. Fyll det inte med vad som helst.

En reningsprocedur kräver mycket energi och tid, så det är inget du vill göra ofta.

Var noga med att inte skita ner insidan.

Det är bra för dig att vara ren.

Även om du ibland vill vara skitig.

Livet som förälder.

Det jag sa ”nej” till kändes vid tillfället viktigt att säga ”nej” till.
Men efter veckor av ”nej” till den där saken börjar jag fundera över det andra föräldrar brukar prata om att välja sina strider.

Hade jag verkligen valt rätt strid?

Är det så farligt att han drar ut diskmedelstabletterna över hela lägenheten?
Känns det inte jobbigare att tjata overkande ”nej” dagarna i ända?
Plockar jag inte hellre upp diskmedelstabletterna 1 gång i slutet av dagen än 100 000 gånger under hela dagen?

Men, det kan vara så att det finns en risk att jag ouppfostrar mitt barn om jag ändrar mitt ”nej”.
Kanske till och med curlar.

Då kommer han inte klara av vuxenlivet. Det är vad experterna säger.

Har experterna ens barn?

Klara man ens av vuxenlivet?

Ibland vill jag bara skita i allt.

Ur dunklet.

Det är när jag kommer ur dunklet som jag kan vara en smygare.
Ingen behöver veta, ingen behöver tycka.
Jag är den jag är och den jag är är jag stolt över att vara. Viskar.

Men i dunklet vill jag skrika.
Höras. Märkas. Alla ska veta, och tycka.
Tycka om mig.
I dunklet är jag inte attraktiv.
Jag försöker lysa, få in ljus så att dunklet ska skingras. Men det blir bara mörkare.
Ju mer jag kämpar, ju lägre sjunker jag.

I ljuset kan jag vara. Vila. Det är ljust. Jag ser. Jag vet vägen.

Mörkret får mig förvirrad. Försöker hålla rutiner. Hittar inte. Saker försvinner.

Som en jojo far jag fram och tillbaka. Två verkligheter.

Glöm inte.

Allt kommer bli så bra. Det kanske inte är bra. Det kanske inte känns bra. Men allt kommer bli bra.

Det måste det.

Det är det enda man har ibland.

Hoppet. Ett ankare som håller en kvar.

Gå inte ner dig. Var stark. För allt kommer bli bra.

Och när det blir det. Glöm inte att det inte alltid var bra. Bli inte högmodig. Var ödmjuk för livet.

Glöm inte att visa att allt kan bli bra. Även det mörkaste kan efter en tid bli ljust. Det kyligaste kan bli varmt. Och den som är mest ledsen kan få skratta från hjärtat.

Matkoma.

Ibland när jag åker buss genom stan, och ser världen utanför, då börjar jag tänka på alla restauranger jag aldrig varit på. Det är en hisnande tanke. För det är fler än vad jag kan hantera. Även om jag skulle göra en plan, gå från restaurang till restaurang skulle jag ändå säkert glömma någon. Eller ännu värre; vara omedveten om att den finns. Tänk alla restauranger som finns men inte syns. Typ VIP-restauranger.

Och tänk all mat på menyerna då. Hur många gånger behöver man gå på varje restaurang för att få äta av all mat på alla restauranger? Och tänk alla restauranger som har olika menyer beroende på tillgång. Jag har förmodligen missat mitt livs bästa måltid. Jag vill inte tänka på det.

När jag ätit något smaklöst och borde gått till restaurangen bredvid istället.
När jag inte tagit det jag varit sugen på och blivit besviken.
När jag har spenderat pengar på torrt kött.

Jag vill inte tänka på det.